Skatter ur djupet//Hvar 8 Dag, 23 maj 1909. Sid 531 ff. Utförlig samtida artikel om James Keillers och Carl Lyons bärgningar på ostindiefararen Götheborg år 1906-07. Spännande tidsbild trots smärre felaktigheter. Ett urval av illustrationerna återges nedan. (Red's korrigeringar inom parentes).



SKATTER UR DJUPET

Den som första gången, på ut- eller ingående vid Göta älfs utlopp passerar det flytande sjömärke som utmärker det s. k. Göteborgsgrundet ej långt från Älfsborgs fästning, har icke kunnat underlåta att söka utforska dess betydelse, och då erfarit att "det var där ostindiefararen sjönk".

Ur en mer än hundrasextioårig graf ha nu de skatter af äkta ostindiskt porslin bärgats, man förut förgäves sökt frånrycka hafvet. Ej mindre än 4,300 olika pjäser ha upptagits, däribland också så när som på större pjäser hela serviser, och äro dessa nu i bärgarens ägo, sedan de dock dessförinnan måst undergå förtullning efter 1909 års tulltaxa en procedur som väl är enastående i tullverkets historia.

De svenska Ostindiska kompanierna erhöllo sina första privilegier den 14 juni 1731. Den första oktrojen varade 1731-1746, den andra utlöpte 1766, den tredje 1786, den fjärde 1806 och den femte 1821, hvilken sistnämda oktroj kompaniet dock ej fick fullt begagna sig af, ty motigheter af alla slag mötte, handeln blef föga lönande och affären afvecklades helt och hållet år 1813.

Under kompaniernas hela tid afgingo till Kina inalles 132 expeditioner. Resornas mål var i allmänhet Kanton, och hvarje resa beräknades i regeln fordra 18 månader skulle Suraté äfven anlöpas åtgingo 30.

Af skeppen gingo 8 totalt förlorade, däribland det som för dagen har aktuellt intresse, nämligen skeppet "Götheborg", kapten Askbom. (Erik Moreen)

Detta hade gjort tvenne lyckade resor, dock icke utan äfventyr. Då det under en resa år 1741 var på höjden af Teneriffa, mötte det ett engelskt örlogsskepp om 24 kanoner, fördt af en lord Forrester. Ehuru kapten Askbom för engelsmannen uppvisade sina dokumenter "och gjorde all möjlig reda för sin resa" bemöttes han och besättningen med "allehanda ovanliga otidigheter och hotelser" samt tvungos att följa det engelska skeppet till Madeira. Efter ett långt dröjsmål här blef väl skeppet frigifvet, men från detsamma fördes med våld en passagerare, som stigit ombord i Cadix, där fartyget, såsom vanligt var, intagit åtskilliga förfriskningar och försett sig med i Ostindien gångbart mynt.

Anledningen till denna våldsgärning var att nämde person, hvars namn var Edvard Rotte, enligt engelsmännens påstående var spanjor (England förde vid denna tid krig med Spanien). Äfven hans bagage hade förts i land och bland detta funnos 30 st. pänningpåsar, innehållande 30,000 spanska piaster. Mannen var emellertid fransman och hade en broder, som i Kanton var superkarg för det franska Ostindiska kompaniet, och till denne skulle pängarne föras. Fåfängt protesterade den svenske kaptenen mot ett sådant våld.

Kompaniet begärde att Kgl. Maj:t skulle fordra ersättning för den skada och kostnad som härigenom förorsakats det. Fartyget hade nämligen af engelsmännen kvarhållits en hel månad och därigenom tvungits att intaga ny proviant för en summa af 362,436 rees. Dessutom begärdes, att Rotte och hans persedlar skulle reklameras. Huruvida någon ersättning kunde erhållas känner man icke. Händelsen visar emellertid, huru engelsmännen denna tid använde sitt herravälde på hafven.

På sin tredje resa skulle dock "Götheborg" möta sin undergång. Efter en lång och besvärlig färd till Kanton återkom det till hemlandet den 12 sept. 1745 och löpte in på Rifö fjord (vid Älfsborgs fästning i inloppet till Göteborg) med god fart för en frisk förlig vind, och skulle, mänskligt att döma, kunnat anses vara säkert i hamn. Men ödet hade annorlunda beslutat. Strax innan det stolta skeppet ankom till Älfsborg, törnade det med full fart mot ett undervattensgrund den s. k. Hunnebåden, midt för Knippelholmens fyr och sjönk inom kort med sin dyrbara last.

Sannolikt af den orsak, att det med dåtidens primitiva bärgningsanordningar inte skulle hafva lönat sig att söka från djupet återerövra de skatter lasten innehöll, blefvo dessa under många år orörda.

Först år 1864 företog herr James Bourn samt år 1877 en kapten Lampa dykningsarbeten och lyckades därvid bärga en del porslin, delar af vraket m. m., dock ej i större mängd.


Dykare går nedÄr 1905 inlämnade ingenjör James Keiller j:or till k. bfhde. en ansökan om att erhålla tillstånd bärga återstående last och fartyg, hvilket beviljades, och dykningsarbeten företogos såväl under sommaren 1906 som ock under sommaren 1907.


 En spann med porslin, nyss upphämtadt.Härvid bärgades ett stort antal hela porslinspjäser, en mycket stor mängd porslinsskärfvor, att antal tackor, s. k. "tutanego" (en slags metallkomposition af tenn och vismuth) (ren zink), en myckenhet pärlemorsnäckor, en rulle siden, té och télådor m.m. Därvid upptogs allt af fartygsskrofvet återstående trävirke, däribland hela aktre kölstycket af ek, delar af ankarkättingen m.m.

Skål med snäckorFotografierna visa diverse porslinspjäser af hvilka de flesta varit dekorerade med målning under glasyren och äro fullkomligt oskadade, hvaremot de som varit målade med emaljfärger på glasyren blifvit skadade af saltvattnet som å de flesta reducerat emaljfärgen till svart.


MatsalRumsinteriören visar matsalen i herr Keillers våning i Göteborg, dekorerad med en del af dessa porslinspjäser.